11:02:32
Neråt igen..
Det vänder verkligen snabbt dom här må bra till depp omväxlingarna.
Jag upplevde som jag skrev att jag mådde bra i övrigt i torsdags. På kvällen somnade jag ifrån medicin och vaknade i panik på fredagen genom att det var viktiga prover som skulle tas 12h efter senaste ltium tagits. Jag mailade Aina om råd men fick inget svar så snabbt. Jag tänkte att jag åker dit ändå då klockan var så nära. När jag nästan var på Bredbyn ringde Aina och hon tyckte jag skulle boka om tid till på måndag för provet hinner ändå fram till 14,30 då jag ska vara hos läkaren. Så jag anmälde mig och berättade situationen i kassan och åkte hem igen. Jag kände mig så tung i kroppen, dom där vibbarna av att inte vilja någonting. Jag orda grant tvingade mig till att gå ut och gå. Solen lyste och det var riktigt varmt. Dom konstiga kläderna jag åkt i till bredbyn struntade jag i att det inte var "gå ut och gå" kläder utan jag tvingade mig helt enkelt till att göra det nu på en gång för åker jag hem blir jag lat eller deppad. Efter det åkte jag och styrketränade. Hade inte de kläder eller skor jag ville utan åkte bara och gjorde det. Och hela tiden tänkte jag att jag bara ville gå och gräva ner mig. Vad var det värt det här? Några minuters lycka i mitt huvud över att genomfört det? Nä inget kändes som att kunna ge lycka just nu. Det kändes inte värt på någotvis att göra något annat än att lägga sig ner och dö. Jag försökte samla tankarna med att jag är på väg neråt igen som gjorde det här tunga, mörka. Men det hjälper inte, trots att jag är medveten om det. Det är så mycke jag behöver ta mig för här hemma, som går fort att göra bort men som sitter som tjära långt in ändå. Jag får sån ångest av att inte bara ta tag i mig själv och styra upp men jag vet ju va det beror på och får ta en sak i taget istället. Men jag tog mig till mamma efter det och åt lunch. Kände verkligen hur ofokuserad och disträ jag var, åkte hem och lyssnade på ljudbok och spelade mahjong (något jag maniskt fastnat i några dagar) resten av dagen. På kvällen målade jag några luckor och en hylla samtidigt som jag lyssnade på ljudbok. Varje gång jag tog av mig kåporna skrek kroppen efter att vilja lyssna vidare. Att inte vilja vara själv med dom dystra tankarna. Jag insåg verkligen hur dåligt det sjunkit nu. Jag känner efter, analyserar mig själv och blir konstigt nog glad över att jag så starkt kan känna skillnaden mellan hur jag tänker nu som för några dagar sen. Hur det känns i kroppen och vad som gjort mig glad då och "glad" nu. Dom här 5 filmerna jag skrivit om förut är det som håller all min glädje uppe. Jag är så oerhört förälskad i dom och det är även dom jag lyssnar på som ljudbok nu. Jag är så ofattbart kär så det känns bara jobbigt att tänka på att jag en dag förmodligen kommer att bli less på dom. Men jag försöker att inte tänka på det. Det är ju faktiskt dom som håller mig uppe nu. Något som jag är tacksam över att det finns något som göra det grå lite ljusare. Igår kväll la jag mig vid 22 och tittade på filmerna, men jag somnade och vaknade 08,30, panik över att glömt medicinerna igen. Fan va arg man blir, det är ju verkligen nu jag behöver dom och dom kan ju ha varit en stark orsak till att jag dippat neråt igen. Det är bara att försöka förlåta sig själv och sikta på att verkligen ta dom ikväll innan jag går och lägger mig för att se film. Ha en liten tanke i hjärnan att det kan vara det avgörande för att inte dra mig för långt ner igen. Jag har iaf inte sovit något på dagen eller kvällen förutom den dagen jag tog theralen, det känns bra att var så pass pigg i huvudet att inte sömn är något som tar över. och grina har kommit tillbaka som ett brev på posten. Gråter allt för ofta, men att gråta känns ändå bara bra eftersom jag är själv och bara få va. Dock är jag hungrig jämt, något som hjärnan måste kämpa med. På gott och ont, att hjärnan får annat att fokusera på men jobbigt ändå, det är ju inte det man vill ha i allt mörker