04:22:00
Uppdatering!
Litiumbehandligen är lite värre än vad jag förväntat mig. Har insett att jag hellre har biverkningar att må väldigt dåligt psykiskt än att ha fysiska biverkningar. Eller är det för att man är van det första?
Men det här litiumet håller på att ta livet av mig tror jag. 8 veckor sen tog jag prover på hälsotillståndet i kroppen, och svaren visade utmärkt resultat.
Så första tabletten litium (lithionit) sattes in. Kände inge särskilt första dagarna utom en enorm törst. Kändes konstant som jag ätit en jättesalt god godis. Jag drack vatten som om det var de sista jag skulle få dricka, någonsin. Pga risk för viktuppgång genom att man blir så törstig och vill ha läsk osv så höll jag mig verkligen till vatten. Kolsyrat vatten startade ett litet beroende då det ”sköljde” bort saltsmaken för stunden med bubblorna.
Tog prov en vecka efter och det var dags för tablett nr 2, det gick också bra, salt smaken blev faktist lite lindrigare, eller också vänjde jag mig. Men ett svagt illamående höll i sig i en dag och sen var allt som vanligt igen.
Efter tredje blodprovet blev det höjning till tablett nummer 3. Illamående som gick över efter 1,5 dag. Saltsmaken var borta, men salt i maten känns tydligare.
Veckan efter när blodprov var taget blev det höjning till fjärde tabletten. Illamående kom som ett brev på posten likt tredje tabletten. Nu höll det i sig längre, några dagar, men sova och jobba gick hyffsat ändå. Hade inga andra symptom i kroppen och det gick att bita ihop. Tog nytt blodprov igen och hoppades att det var sista tabletten nu, men så ringer läkaren och säger att litium nivån är fortfarande för låg, så femte tabletten sattes in.
Jag tänkte att hoppas illamåendet är bortgjort nu för jag avskyr VERKLIGEN att vara illamående.
Tog femte tabletten på onsdag natt förra veckan, och mådde riktigt bra över midsommar. Söndag eftermiddag började jag känna av illamåendet och en stark migrän, det höll i sig till morgonen när väckaren ringde 04,30. Sjukanmälde mig då migräntabletten inte hjälpt medans jag sovit.vVar hemma måndag och mådde satan. Tisdagen tänkte jag att jag testar jobba, som gick sisådär. Vaknade 1,30 natten mot onsdag och det gick inte att somna om pga illamåendet. Bet ihop tänderna när spyan kändes för nära, vred och vände på mig, försökte få i mig lite filmjölk, inget funkade. Var vaken till 04,30, klev upp och fick i mig lite fil. Åkte och jobbade och det var ingen lättsam förmiddag. På något konstigt vis är det som om att bita ihop tänderna ska hjälpa mot att spy, men som istället utlöser huvudvärk. 11,30 gav jag upp och åkte hem.. Tragiskt men sant har jag sovit dessa tider….
Onsdag sov 12-18,30
Somnade igen 20,30-23,45
Somnade igen 00,30- torsdag 16,25
Torsdag somnade 20,00-23,15
Igår gick det bra å äta middag och jag hade bra aptit.
Idag är allt bara kaos, i hjärna och kropp. Illamående så jag ligger mest i fosterställning. Det krampar i magen, jag kallsvettas och det känns som att spyan konstant är allt för nära. Jag känner mig dåsig, ledsen, slut på, ångestattacker, huvudvärk, darrig, svag & yr.
Tankar som snurrar runt runt…
Jag mår dåligt över att jag inte kan bota illamåendet
Jag får panik över att magen krampar så man tror den knutit 100 knutar på tarmarna
Jag får panik när jag ska ta litiumet, det är som kroppen vet att det jag tar nu kommer orsaka ytterligare kramper och illamående. Försöker dölja medicinen i filmjölk, minsta lilla kontakt i munnen gör att jag nästan kräks, man känner på en gång ”smaken” om den bara duttar i tandköttet då den är så fruktansvärt salt. Har hittat ett litet knep att hålla fast den i tänderna och sen skölja fort som tusen, men det lyckas bara på ca 2 tabletter av 5, men bättre än att alla känns
Jag får panik av att jag inte kan jobba, det tänker jag konstant på, har man haft feber så vet man att nu kan jag jobba för febern är borta, har man haft magsjuka så vet man att man kan jobba efter 24 timmar sen man kräkts. Men nu då? Vill ju så gärna jobba! Försöker känna efter om det känns bättre, men behöver bara tänka tanken så vänder det och blir sämre igen. Det gör att stressen och ångesten ökar över att man snabbt vill må bra.Tänk om jag ändå fått börja med litium medans jag var sjukskriven för handledsoperationerna..
jag får panik över att jag inte kan ta mig för något hemma för att lindra hjärnan
jag får panik av för mycke sömn, samtidigt som jag kan somna direkt igen när jag vaknat.
Jag får panik över huvudvärken som inte går att medicinera när jag vet att jag sovit för mycket
jag får panik över att jag skulle vilja gå ut och gå för att stilla ångesten och kroppen. Kanske få igång magen? Men gå ut och gå efter vägen eller gå med gräsklipparen när man är sjukskriven? Det orsakar bara dåliga rykten tror jag
Jag får panik över att jag behöver ta ångestmedicinen som gör mig slö och gör att jag sover ännu mera. Tar jag den inte så kryper det i kroppen som att 1000 myror springer inuti mig. Det kittlar och kryper längst in i benmärgen så att jag bara vill klia sönder hela kroppen, slita av skinnet och bara döda myrorna som jävlas med mig . Ligger jag still och krampar för magen känner jag det som att jag håller på att exploderna. Krypet i kroppen gör att jag tappar tålamodet direkt, blir arg över ingenting, blir arg om inte täcket lägger sig på ett visst sätt, blir arg om jag inte hittar det jag söker (minsta lilla grej som kan vara mitt lypsyl i sängen). Men rör jag mig så krampar magen mer och illamåendet ökar. Jag andas häftigare pga paniken i ångesten och magen, som triggar ångesten ännu mera. Det kanske låter överdrivet, brutalt, men så känner jag mig just nu.
Jag vill inte mena det här som något ”tycka synd om” inlägg, vill bara skriva hur just jag upplever denna medicin.
Tack igen om du läst, är fortfarande smått chockad över all positiv respons och alla fina kommentarer från er alla angående mitt förra inlägg. När jag la in det på kvällen kunde jag aldrig någonsin gissa eller tro att så många skulle skriva. Jag grät nästintill hela den där dagen när jag om och om igen läste allt. Och jag går fortfarande in och läser. <3
Det som gjorde mig mest glad, var att det var ett tydligt bevis på att samhället kommit så långt med att acceptera psykisk ohälsa. Hade varit intressant att veta hur det skulle sett ut om jag skrivit det för 15-20 år sedan?