03:31:00
Viktoperation
Dagen var kommen för operation. Jag skulle checka in 17:45 på vårdhotellet. Elisabet skjutsade ner mig och vi gick på ikea m.m Bra tidsfördriv för att tänka på annat. På eftermiddagen lämnade hon mig på sjukhuset och jag komme till vårdhotellet. Jag fick ett jättefint rum som var precis som ett hotellrum fast med sjukhus säng. Mamma sa att när hon gjorde det så låg dom på avdelning och dom hade full koll på dom som gjort det. Så jag gick och frågade i reception. Hon sa att jag ska ligga på vårdhotellet och även efter operation. Samt att jag skulle duscha med tvål på kväll och morgon. Jag började bli riktigt nervös nu. Ska dom lämna mig i ett hotellrum och jag ligg där med inre blödningar, och sen duscha i vanlig tvål och inte descutan. Dom måste ju tycka att jag inte är värd något när dom verkar straffa mig med det här.. Operation va hemsk, den blev framflyttad några timmar så en sköterska bäddade ner mig i en fåtölj och gav mig lugnande. De här med sprutor och sen att sövas hade jag gruvat mig för länge. Sövas va då det värsta, hemskt att inte ha någon kontroll. På uppvake försökte dom få upp mig som dom alltid gör. Men det gick verkligen inte. Jag var så illamående och spysjuk så det gick inte. Dom fick mata spruta på spruta för illamåendet. Sen komme jag på hotellrummet och var skönt ändå för att få ligga i tysthet. Sköterskan komme in i bland och kolla till mig. Jag skulle dricka vatten med matsked men det gick intel. Dagen efter skulle jag äta nyponsoppa och fil men jag fick i mig 2 teskedar av varje. Sen spydde jag, och spy med nyopererad mage va inte behagligt. Illamåendet var så starkt så tog mig knappt på toa, Hemresan med sjuktaxi var inte så rolig när dom körde folk hit och dit innan dom komme mot Övik. Underbar känsla när man var hemma. Sen låg jag på soffan i fem dagar innan jag kunde ta mig upp och lägga mig i sängen. Jag låg i fosterställning. Klarade inte av att gå till köket utan att mellanlanda med att lägga mig på golvet. Gå på toaletten var jätte svårt. När jag skulle duscha fick jag halvt lägga mig ner. Å inte fick jag i mig nån mat eller medicin heller. Ja fick verkligen tvinga i mig, och nu då det var viktigt att äta alla mål oxå. Jag trodde att jag skulle dö, att det måste vara nån inre blödning. Litiumet hade nog en del i allt oxå och jag låg och var förbannad på mig själv som inte ordnat med annat litium tidigare. Therese komme varje kväll och gav mig sprutor mot blodpropp. En riktig räddning eftersom sprutorna skulle jag aldrig klara att ta själv. Jag fick knappt i mig nån mat för då kändes de som jag skulle spy. Men helt plötsligt på den sjätte kvällen kände jag det som att det håller på att bli bättre. Jag vågade inte hoppas på att det verkligen skulle det, att det bara va bra för stunden. Men på torsdagen var jag som en helt ny människa när Illamåendet var borta. Många sa att det är inte något fel utan att litiumet ställ till det och att läkning helt enkelt tar lång tid för jag. Jag trodde inte på det, men tillslut så insåg jag att det måste ju vara så. Men jag skulle inte göra om den här operation än om jag skulle få 100 000kr.. Bryt jag nå ben eller blir sjuk på annat vis går jag hellre runt skadad än att opereras *haha*