jagarintealltidglad.blogg.se

Jag hade tid hos Aina men det blev avbokat så vi mailade bara om ny tid och jag skrev att jag skulle va hos läkaren kl 13. När jag komme in till läkaren så var han världens underbaraste, han lyssnade verkligen och man märkte att han hade koll och erfarenhet. Då knackade det på dörren och det var Aina, visst sa jag att hon va underbar? Det är så himla mycke bättre när hon sitter med som vet hur jag funkar, än fast jag har bra koll själv. Han sa: du jag behöver inte kolla något i din journal för du har ju stenkoll på allt själv *haha* Litiumet har jag ju flertalet ggr sagt till läkare att det börjar bli rejält outhärdligt pga av magen men dom har ju bara skylt på lindriga biverkningar. Men den här läkaren lyssnade verkligen. Jag behövde inte förklara mig så otroligt mycket utan han skrev direkt ansökan för licensen att jag ska få den andra sorten som är mycke skonsammare för magen. Så otroligt bra det kändes, så det skulle ta ca 2-3v innan det är beviljat. Hoppas verkligen det hjälper för annars ge jag upp litiumet. Angående bland episoderna så jag fick bekräftat att det var det jag verkligen hade. Han funderade mycke runt medicinerna jag har. Jag fråga om han har nån medicin som gör att jag få stanna i det här läget. Få vara en normal människa helt enkelt. Men han log och sa att det inte skulle vara bra för mig *haha* Han funderade kring den antideppresiva medicinen citalopram som jag fick i december, att många ggr så kan såna medicinerna ställa till det med dom övriga medicinerna när man är bipolär. Men jag sa att det går inte för sist blev jag ju totalt knäckt. Han sa att den får vara kvar så länge så provar vi med något kompletterande. Han började prata om seroquel, och jag sa aldrig i livet. Jag provade den i somras och jag var så zombie så det var det värsta jag varit med om i ned drognings väg. Jag sa att jag är livrädd för mediciner som gör en trött eller ger viktuppgång och han sa att tyvär finns det inte det. Vanligaste biverkningarna är viktuppgång och trötthet så jag sa att jag ha nog inte så mycke att välja på då och får lov att ta medicin. Han ville då att jag skulle prova en medicin som heter Olanzapin som är stämningsstabiliserande. Jag trodde han skämta, ska jag verkligen äta 3 st stämningsstabiliserande mediciner. Vilken jäkla bekräftelse på vilket extremt humör jag har. Han sa att jag skulle ta den på kvällen och den skulle varva ner manin så jag sov bättre. Och jag som helt plötsligt blivit normal människa i mitt sovande fick bara lov att testa än fast jag inte ville. Så jag komme hem och tog den på kvällen vid 19 och blev dyng trött efter 30 min och somnade på soffan. Sova hela natten där till 13 på dagen efter. När jag vaknade kände jag mig riktigt bakis. Blev så rädd, dagen efter tog jag en halv och då hände ingenting, Bara vanliga oron. Jag pratade med Aina på dag tre och hon sa att jag måste verkligen ta medicinen så manin försvinner. Och jag sa emot. Hon sa att det är inte konstigt att jag sov så där länge första dagen då jag var så slut på av manins alla vakna timmar, samt att jag varit väldigt orolig för mitt konstiga mående och jag var orolig för hur det skulle bli med litiumet om läkaren ville byta ut det. Jag lyssnade på hon och fortsatte ta medicinen och den blev bara bättre och bättre. Vid dag fyra blev det att jag tog den vid 20,00. Inom en timme fick jag en skön trötthet som var exakt som när man varit ute en hel dag på vintern, man kommer in, äter middag och är så där mysigt trött, man är vaken några timmar och sen somnar man väldigt nöjd. Häftigt att en medicin kan göra så. Det är inte den där direkt drogande känslan som jag fått av andra utan den här är "smygande mild". I övrigt så gör den mig på dagarna väldigt lugna. Jag vet inte själv men jag tror faktiskt jag är mycket mera lugn nu. Jag skrattar säker och surrar alldeles för mycke vissa perioder på dagarna, men jag själv tror och känner att det är väldigt lite. Jag sa till Aina att jag känner sånt inre lugn, så harmoni. Efter kroppen läkt av operation och nu den här medicin så känner jag mig så slät. dvs lugn, harmonisk, lite bättre tålamod, väldigt svagt av ångest m.m. Det känns som hela jag är len som en persika på in och utsida *haha* Men det känns verkligen så. DBTn som jag gick förut, använder jag mycke på kvällarna för att få somna dvs genon mindfulness övningar. Men i övrigt så diskuterar jag med mig själv verkligen hela tiden, precis som man fick lära sig på dbt. Först att man känner totalt lugn i sig själv, med några dippar ångest om dagarna. Men t.ex diskuterar jag så här: Jag försov mig i söndags och jag blev jätte stressad. Men ja tänkte att va ge det att jag stressar egentligen? Det är ju inget tåg jag ska med. Jag glömmer ju bara saker och hinner inte göra matlådor för dagen, och dom är jag noga på efter operationen. Så jag tog det lugnt, som kändes så rätt. När jag skulle åka var det sån is på gården så jag gled av. Då hade jag lust å grina å gå och lägga mig. Men då tänkte jag att nu ska jag ta det lugnt, gå och sanda och prova komma loss. Går jag in och lägger mig så kommer jag må dåligt att jag inte varit på jobbet pga det. Så jag stressade inte och det gick som en dans på rosor sen att ta sig på jobbet. Jag kom hem från stan i måndags och hade köpt massa saker. Lina var hemma en snabbsväng från Stockholm och jag skulle hälsa på hon innan hon skulle fara kl. 20,30. Jag började greja och packa upp och ville ställa allt på plats m.m.. Då stanna jag upp och tänkte. Vad har det här för betydelse egentligen att göra nu? Det kan jag ju göra någon annan dag, varför är jag så stressad över det när jag även vill träffa Lina. Så efter jag insåg hur korkad jag var åkte jag till Lina istället. Så så ser mina dagar ut nu, diskuterar med mig själv. Och får faktiskt fram bra svar och upplägg. Det är en häftig känsla. Man känner att man har sån kontroll över sig själv. Mår bra kanske det heter Men biverkningarna av den här medicinen är inge kul, men de väger över mot vad den ger mig. Jag har jätte dåligt balans, alldeles mjuk i benen: Och det snurrar när jag ska försöka göra något som kräver balans. Sen har jag en enorm darrighet. Ska jag dricka något måste jag oftast hålla båda händerna på koppen/glaset annars sölar jag. Känner mig darrig allmänt i ben och armar. Det är en jätte konstigt känsla när man inte upplevt en sån här stark darrighet och skakande känsla förut. Jag ser extremt mycke synvillor också. tur Frida visste exakt hur jag mena när hon har samma efter sin ögon operation. I periferin är det som att någon eller något står, men inget är där eller bara ett föremål, Samma som att något spinger i väg eller rör sig. Konstigt nog så hajar man till och funderar på hur stark drog man tar egentligen. Men tur är så är det inget jag blir rädd för. Några gånger har det hänt att man t.om hoppat till men jag hoppas det här försvinner oxå. Om inte annat kan jag ha alla tre biverkningarna om jag får må så här bra