jagarintealltidglad.blogg.se

Hej och välkommen till min blogg!

Varför jag startat denna blogg är för att jag vill berätta att jag har en kronisk sjukdom och att jag ”äntligen” befinner mig i ett sådant starkt skede av livet att jag äntligen kan lätta mitt hjärta. Jag är starkt medveten om att flera av er som läser detta kommer att misstro mig, tycka att jag söker tröst, överdriver, är omogen som lägger upp det här på facebook m.m. (Ni vet hur samhället funkar med psykiska sjukdomar). Men jag känner att det är inget som spelar någon roll för mig. För i detta inlägg får jag förklara allt, så ingående jag kan och via denna blogg kan jag på ett enkelt sätt berätta om detta för min släkt, mina vänner och bekanta. För att få fram den rättvisa förklaringen tycker jag det är väldigt svårt att ”dra hela historien” öga mot öga utan att glömma något viktigt jag vill förmedla så därför känns det så bra att framföra det i text. Via en blogg som alla kan läsa, som har facebook eller inte.

 Bipolär är en psykisk sjukdom som är ”tyvär” väldigt vanligt världen över, både hos kvinnor som män. Det som kan vara en tröst med det är att jag vet att jag inte är ensam och att det finns oändligt med information, erfarenhet och mediciner runt denna sjukdom.

 Denna sjukdom gör att jag kommer att få äta mediciner livet ut för att kunna må bra. Och det är jag oerhört tacksam för! Det finns många sjukdomar i världen som inte går att bota eller hålla stabil med medicinering.

Läkare jämför medicineringen för en bipolär som medicinering för patienter med högt blodtryck eller diabetes. Dvs ett måste. För att må bra och för att överleva.

Jag kommer att börja berätta från min tonårstid då jag var 13 år. När jag blev tonåring hade jag en extrem tonårstrots, min familj hade det otroligt jobbigt med mig då jag var extremt trotsig, sur, arg m.m.m.. – Bipolär är en ärftlig sjukdom, som ofta bryter ut i tonåren eller vid omtumlande och traumatiska händelser som vid dödsfall, sjukdom, förlossning, stress osv.  Personer som bär på sjukdomen arvsmässigt kan få sjukdomen i vilket skede som helst i livet medans den likaväl aldrig bryter ut någonsin. Även personer utan sjukdomen i arvmassan kan få den som jag sa, vid omtumlande eller traumatiska händelser.

I början av klass 8 möttes vi på första skoldagen efter sommarlovet utav en flagga på halvstång. Vår klasskompis hade tagit sitt liv genom att hänga sig samma morgon. En traumatisk händelse för ALLA. Familj. Vänner. Bekanta. Klasskompisar. Lärare. Obekanta och för tonåringar i puberteten.  Högstadiet passerade och det var dags att börja på parkskolan. Där på gymnasiet fick jag uppleva mobbing. En person med bra självförtroende och mående hade troligtvis inte upplevt det som mobbing, men jag med dåligt självförtroende, svagt psyke och osäkerhet tog åt mig väldigt hårt av det.  Denna kille sänkte min redan låga självkänsla till 0. För att underlätta skolgången så var det lättare att vara hemma, något som man egentligen inte ville.  Men tack vare en underbar lärare och skolsköterska så gick jag ut gymnasiet med ett slutbetyg. Dom 3 åren lämnar ärr i hjärnan och som kan bryta ut en bipolär sjukdom

Under gymnasietiden hade jag min skolsköterska som ”psykolog”. Jag började på psyket på Öviks sjukhus ett tag men det blev kortvarigt och antideppresiva medicinen som sattes in slutade jag med ett kort tag efter. Pga att jag inte var myndig kontaktades föräldrarna som jag förstår hade väldigt svårt att förstå. Min mormor blev även hon informerad och från henne blev det allt annat än stöd man fick. Man fick höra hur ouppfostrad, ohyfsad och bortskämd man var som kunde komma och säga att jag mådde dåligt. Jag hade ju en bra familj, fick presenter osv osv. Något som knäckte en ännu mer – och som kan bryta ut en bipolär sjukdom. Det var till att tysta ner det så mycket det gick, göra allt för att verka glad och nöjd. Och jag lärde mig att så länge jag gjorde så fick jag inga kommentarer från henne. Men under alla år tills mormor fick en stroke fick jag höra då och då om ”den där gången då jag blev så tokket”. Det var bara å skratta och hålla med. Men självklart älskade man ju sin mormor ändå, hon var ju bra på hur många sätt som helst.

Sen flög åren iväg, träffade pojkvän, blev sambo, tog lastbilskort, fick jobb och hade det riktigt bra. Självklart fanns mitt mående i bakgrunden med sämre och bättre dagar/månader. Men tack vare min dåvarande sambo och hans mormor fick jag det stöd som behövdes.

År 2008 hände en mycket tragisk olycka, min barndomskompis som var ett år yngre omkom i en väldigt tragisk bilolycka som även tog livet av hans kusin. Att uppleva det var det värsta jag varit med om. Och man kan inte ens förstå på något sätt hur det kändes för hans och kusinens familjer.  Man tänkte jämt på hans underbara familj, hans släkt, vänner, bekanta. Hela byn var i sorg och livet skulle bara gå vidare på något vis. – En traumatisk händelse som kan utvecklas till bipolär sjukdom.

Jag och sambon flyttade sedan ifrån varandra efter ett antal år tillsammans och åren efter det bestod av mycke umgänge med vänner och fester. Livet gick vidare och det var på topp! J

Men i Början på 2010 kände jag mig alltmer dålig, på ett sätt som inte gick att beskriva än hur jag försökte. Var jag deprimerad? Varför var jag så lätt stressad, lätt irriterad, varför gråter jag utan att veta varför.  Då bodde jag i stan, jobbade heltid och tyckte livet i övrigt var helt okej. Nätter ensam i lastbilen fanns maaaaaassor av tid att fundera , fundera och vara ledsen. För vad? Ja det visste jag inte. På min lediga tid låg jag i sängen och tittade i taket och grät. Somnade, åt, vaknade, grät, och jobbade. Helgerna var det man längtade till för då åkte jag till Myckelgensjö och det fanns så mycket annat att göra och tänka på då som gjorde att man kände sig bättre. Men ändå hade jag den där enormt korta stubinen, lätt blev stressad och irriterad som då gick ut över föräldrar – Dåligt mående vid en depression gör att man inte orkar, är trött, blir irriterad över småsaker som då vanligtvis går ut över de närstående, än fast man inte vill det. Och man mådde bara sämre över alla bråk. När jag en vecka låg i sängen utan att känna någonting annat än tomhet och mörker så tänkte jag, jag vill inte leva mer. Självmordstankarna gick upp och ner under de dåliga tiderna. Men det var ändå inte så att jag rakt av ville ta mitt liv, utan mer att jag inte ville/orkade leva.

Jag tänkte mycket, ska det vara så här? Vad är det för fel?

Jag tog tag i saken och ringde vårdcentralen. Förklarade som det var och fick tid dagen efter hos kurator. På mötet med kuratorn förklarade jag åter igen, och hon sa att jag har en djup depression. Läkare kallades in och antidepressiv medicin sattes in samma dag. En gång i veckan gick jag dit, och det var en ofattbar lättnad att få prata av sig, få förklarat alla saker man undrat på varför man mådde som man gjorde och varför man inte ville leva. Vill då åter igen påpeka att det är stor skillnad mellan att vilja ta sitt liv eller att inte vilja leva. Efter 3 veckor sen medicinens start kände jag en dag en gnista, en gnista av energi som växte för varje dag. Jag städade, ordnade, lagade mat, blev mer social etc. etc. gjorde allt som jag inte mindes sist att jag gjort. Medicinen ökades upp successivt till dosen höll sig stabilt. Och som läkaren sa, det är inget lyckopiller. Det är en medicin så att du ska kunna leva och det viktigaste jag skulle tänka på var att medicinen är som en livboj som håller en vid ytan men lära sig simma måste man göra själv.

Sedan början på gymnasiet hade man hittat sin tröst, sin dåliga tröst i form av mat och socker. Det gav den där lugnande känslan för några sekunder. Det ingen såg att man åt, hade man inte ätit. Naturligtvis hjälpte sambokilona till att öka i vikt rejält också. Men just den där tröstätningen fanns kvar, år ut och år in.

Efter ett år hos kuratorn på vårdcentralen ville hon skicka en remiss till att jag skulle få börja på psyket. Hon ville att jag skulle få ännu bättre, och rätt hjälp.

Jag började någon vecka efter att remissen skickats på psyket (helt fantastiskt snabbt) och gick på samtal hos en psykiatrisköterska med inriktning ätstörning. För det är precis det de var och är. En ätstörning förknippar man oftast med anorexi eller bulimi, men det är lika vanligt med ätstörning åt andra hållet med hets och tröstätning. Mitt mående gick upp och ner hela tiden. Antidepressiva medicinen höjdes och höjdes. När man höjer en sådan medicin så blir man oftast alltid väldigt mycket sämre första veckorna innan nya dosen börjar verka. Något som är väldigt väldigt jobbigt. När den sort jag hade inte gick att höjas mer, byttes det medicin, otroligt jobbiga uttsättningar och instättningar av antidepressiva och ångest mediciner. Jag önskar att det gick att beskriva i ord hur man mår under medicinregleringar. Man tror helt enkelt att man kommer att dö i plågor, att kroppen lägger av.

Samtalen och olika medicineringar fortsatte i veckor, månader och år. Långa perioder mådde man bättre, samtidigt som långa perioder var sämre. Min sköterska och jag utredde, gjorde tester för att alltid försöka hitta bäst hjälp och rätt väg. Hon var helt underbar och man såg framemot varenda träff då man fick sådan ny energi.

Jag fick en plats i en terapigrupp som kallas DBT. Något som kändes otroligt bra! En sådan grupp är allt annat än lätt att börja i då det är lång kö för att få gå den. Jag gick den i 1,5 år, en gång i veckan tillsammans med en hel drös helt fantastiska tjejer. En otrolig lättnad att få höra deras historier, känna igen sig, lära sig att hantera olika situationer, lära känna sig själv m.m. Det är verkligen en utbildning som alla människor skulle få gå. Den är helt suverän!  

 

Vad är DBT - dialektisk beteendeterapi?

DBT är en behandlingsform utvecklad särskilt för patienter med emotionell instabil personlighetsstörning (IPS) med självskadebeteende och suicidalitet. Inom DBT antar man att en person som har en stark önskan att dö, saknar de färdigheter som krävs för att hon ska kunna leva ett gott liv. Ett övergripande syfte med behandlingen är därför att hjälpa patienten att utveckla de färdigheter som krävs för att leva liv som känns meningsfullt. Dialektisk beteendeterapi syftar till att hjälpa patienterna att på ett konstruktivt sätt reglera sina känslor, eftersom svårigheter med detta är ett kardinalsymtom vid IPS. Svårigheter att reglera känslor leder till problem inom många olika områden, till exempel relationsproblem, impulsiva och destruktiva handlingar och svårigheter att skapa en stabil självkänsla. Behandlingen följer en specifik målhierarki vars fyra huvudsyften är:

·                     1. Minska suicidalt och självskadande beteende

·                     2. Minska terapistörande beteende

·                     3. Minska livskvalitetsstörande beteende

·                     4. Öka färdigheter

·                                             A. Mindfulness

·                                             B. Interpersonella färdigheter

·                                             C. Reglering av känslor

·                                             D. Stå ut i kris

·                                             E. Självreglerande färdigheter

Behandlingen är manualstyrd och skapades av den amerikanska professorn Marsha M. Linehan. DBT tar sin utgångspunkt i fyra teorier; inlärningsteori, kognitiv teori, dialektisk filosofi och zenbuddistisk filosofi, men ofta benämns den som en typ av fördjupad eller utvecklad form av KBT, kognitiv beteendeterapi. I DBT betonar man balansen mellan att å ena sidan acceptera verkligheten och livet som det är, och å andra sidan arbeta för förbättring och förändring. Terapin har fyra behandlingskanaler som löper parallellt; färdighetsträning, individualterapi, telefonstöd samt teamkonferens.

 I DBT innebär färdigheter olika handlingar och redskap som kan hjälpa patienten att uppnå de mål hon eller han strävar efter. Färdighetsträning sker i grupp som kontrast till den individualterapi som också ingår i modellen, där patienten har möjlighet att få mer detaljerad hjälp.

 Telefonstödet innebär att patienten har möjlighet att ringa sin terapeut när som helst under dygnet, under förutsättning att hon är beredd att ta emot den hjälp som erbjuds. Syftet är inte att föra djupa analyser över telefon, utan terapeutens uppgift är snarare att hjälpa patienten hitta de redskap hon behöver för att bryta en akut situation.

 Slutligen är teamhandledning en integrerad del av behandlingen som anses så pass viktig att en terapi inte klassas som DBT om terapeuten inte ingår i ett team. Här har terapeuten en god möjlighet att få stöd i behandlingen, men teamet har även en viktig uppgift i att hjälpa terapeuten bibehålla balansen i interaktionen med patienten.

Det var inte direkt en lätt ”utbildning” att gå. Väldigt mycket jobbiga saker dras upp ur dess inre, man måste jobba enormt mycket med sig själv, göra läxorna, och åter träna, träna och träna. Under terapin får man en ”skolbok” där vi går igenom kapitlen om och om igen. En kris telefon finns alltid tillhands som man kan ringa dygnet runt när man behöver någon att prata med. Och den turades de 2 specialist sköterskorna som höll i utbildningen om att ha. En lättnad att alltid kunna ringa i jobbiga stunder.  Något jag fick tipsat om är att människor med depressioner mår mycket bättre av ha djur  omkring sig. Jag kände ett för stort ansvar att skaffa hund, och tänkte att en katt kanske? Jag har alltid hatat katter men sedan jag flyttade till huset märkte jag av mycke möss å råttor. Jag tänkte att jag skaffar en för att få bort mössen, ger den mat och husrum men inte mer. Och om jag bara visste då vilken crazy catlady jag skulle bli. Min första katt Börje stal mitt hjärta totalt. Lugnet och alla skratt han kunde ge mig gjorde enormt mycket. Och jag förstod nu varför det är bra med djur vid depressioner.  Så jag skaffade även Gilbert som med sin charm också stal mitt hjärta. Det är som att de känner på sig när man mår sämre. Dom stannar då oftast inne och sover nära eller på en. Det är kärlek det.

Efter utbildningens slut så har jag verkligen insett hur mycket man fått lära sig, det är enormt mycket man tar hjälp av i vardagen nu och bara just mindfulness är helt otroligt. Enligt forskare så hjälper mindfulness bättre mot ångest än ångestmediciner. Samtal varje vecka fortsatte även efter, än om man åkte dit utan att veta om det var något man ville prata om så var det ändå skönt å komma till samtalet och alltid hitta något att prata om som gav mig en energiboost.

Läkare har jag gått till regelbundet under alla år på psyket, samma visa har det varit varje läkarbesök. Du måste hitta ett nytt jobb där du inte jobbar konstant hela nätter. Som jag gjorde i stort sett 9 år. Jag sa alltid emot att det finns inget annat än lastbilsjobb jag ville ha och jag ville aldrig i hela mitt liv gå något annat än natt. Hur dum kan dom va? Som påstår att nattjobb gjorde 90% av mitt mående sämre. Jag hade några år tidigare köpt mitt älskade hus i Mycklegensjö och kände bara mer och mer starkt för att vilja flytta hem på heltid. Jag testade och pendlade i ca 1 år, sov varannan natt på jobbet och åkte mellan övriga dagar. Men 7 mil enkel väg är inget jag kände att jag orkade fortsätta med. Funderade mycket på vad man egentligen skulle kunna jobba med. Ett jobb som lockade med ledigveckor var tredje vecka sökte jag, och fick. Jag började då som sågverksarbetare. Det kändes perfekt men de flesta tyckte jag skulle söka andra jobb, men så har jag upplevt det på alla arbetsplatser. Finns alltid de som är less, vill byta jobb m.m. Så det är ju något jag var van vid att höra. Ledigveckan lockade starkt mot mina konstant 5 nätter i veckan. Men bara några veckor efter jag börjat på sågen så la sig en inre ro i mig själv. Jag började må bättre, kände mig piggare, fick mer gjort, njöt av all tid i mitt hus och trivdes med mina nya arbetskollegor.

Medicinerna fortsätte att svänga upp och ner, och flera provades. En ångestmedicin jag åt ville dom sätta ur då den inom forskning visat sig vara starkt beroendeframkallande och nära på klassa sig som narkotika. Jag var starkt skeptisk till att sätta ur den då jag provat det tidigare, och det kunde jag inte utstå. Men jag tänkte ge det en andra chans. Utsättningen av den medicinen var 10ggr värre, än dom mediciner jag redan satt ut. Jag trodde kroppen skulle brinna upp inuti, det kröp i varenda nerv i hela kroppen. Jag blev yr, skallerhänt, enormt rastlös. Läkaren ville sjukskriva mig innan utsättningen eftersom det är en sån svår medicin att sätta ut. Men jag som aldrig varit sjukskriven pga min psykiska ohälsa sa direkt NEJ. Jag skämmer inte ut mig på mitt nya arbete med att komma och påstå att jag är psykiskt sjuk. Så jag jobbade, och det var nog bra, ett bra sätt att måste koncentrera sig på annat och få arbeta med fysiska arbetsuppgifter som höll rastlösheten lägre. Men stillasittande var nästintill omöjligt, man ville hoppa på platsen. Medicinen trappades ner under många veckors tid. Och det var efter den andra tabletten som togs bort då det blev jobbigare. När den tredje tabletten togs ur så ville jag flå mig själv levande för att slippa det hemska. Jag skulle jobba förmiddag och kl. 02 på natten hade jag fortfarande inte somnat, trots att jag tagit lugnande mediciner. Jag var ute och gick fram och tillbaka, allt för att stilla kroppen. Jag tänkte att jag måste ta full dos på min sovmedicin för att kunna få sova. Och gör jag det vaknar jag inte på morgonen när jag ska börja jobba. Jag skickade ett sms till skiftansvarig, ljög att jag kände mig dålig och sen somnade jag äntligen! Dagen efter den jobbade jag och efter det kändes det bara bättre och bättre. En ENORM lättnad när det var klart och kroppen slutade skrika efter medicinen. Men fortsättningsvis så hittade de aldrig något som hjälpte långvarigt, höll sig stabilt. Det var då jag fick min diagnos bipolär sjukdom. Efter den diagnosen fann sig en enorm lättnad. Jag kunde läsa, läsa och läsa på internet och allt stämde ju så otroligt bra!

Här har jag kopierat från 1177 då jag tycker dom har en jätte bra beskrivning av denna sjukdom.

Min bipoläritet är typ 2 och information om den finns längre ner.

Allmänt

Bipolär sjukdom kallas ibland även manodepressiv sjukdom och innebär att man i perioder är antingen manisk eller deprimerad. När man är manisk kan man förlora omdömet och bete sig på ett sätt som skapar problem när det gäller till exempel relationer, arbete och ekonomi. När man är deprimerad kan allt kännas svårt och man kan förlora livsglädjen. Mellan perioderna av sjukdom brukar man må bra och kan ofta leva som vanligt.

Det är vanligt att man blir sjuk för första gången i tonåren. Risken att insjukna är större om man har en nära släkting som har sjukdomen.

Symtom

Under en manisk period är det vanligt att man är överdrivet upprymd, överaktiv och har ett extremt stort självförtroende. Man kan också lätt bli irriterad och vissa behöver mindre sömn.

När man är deprimerad känner man sig ofta nedstämd, har svårt att koncentrera sig och har dåligt självförtroende. Det är också vanligt att man får sömnbesvär och minskad eller ökad aptit.

Ibland kan man ha maniska och depressiva symtom samtidigt.

Behandling

Mediciner och psykoterapi kan göra att svängningarna i humöret minskar och att man slipper återfall. Det är också viktigt att man får kunskap om sin sjukdom så att man kan känna igen tidiga tecken på att man håller på att bli dålig.

Vid svåra besvär kan man behöva vårdas på sjukhus.

När ska man söka vård?

Om man misstänker att man själv eller någon annan har bipolär sjukdom ska man kontakta en vårdcentral.

Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för råd.

Vad händer i kroppen?

Växlingar mellan mani och depression

När man har bipolär sjukdom får man återkommande perioder av omväxlande mani och depression. I en manisk period är det vanligt att man har en förhöjd sinnesstämning, är överaktiv och behöver mindre sömn. Vid depression är man ofta nedstämd, håglös och känner sig trött på livet. Mellan sjukdomsperioderna är man vanligtvis helt frisk.

Bipolär sjukdom är en av de tidigast beskrivna sjukdomarna. Redan 400 år före Kristus beskrev den grekiske filosofen Hippokrates tillståndet som melancholia och mania. Sjukdomen är vanlig, men fortfarande okänd för många.

Både arv och miljö har betydelse

Både arv och miljö är viktiga orsaker till att man får bipolär sjukdom. Arvet har större betydelse än vid många andra psykiska sjukdomar. Undersökningar av enäggstvillingar som växer upp i skilda miljöer visar att ärftligheten har avgörande betydelse för om man ska få sjukdomen.

Det är sannolikt flera gener inblandade vid utvecklingen av bipolär sjukdom. De påverkar tillverkningen och omsättningen av viktiga proteiner i hjärnans celler. En ökad känslighet i dessa system gör att man löper en förhöjd risk att insjukna i bipolär sjukdom vid yttre påfrestningar.

Stressande livshändelser kan utlösa sjukdomen

Ofta är det någon stressande livshändelse, framför allt i sjukdomens tidiga skede, som orsakar en ny sjukdomsepisod. Det gäller särskilt när man får depression, men också en mani kan utlösas av yttre påfrestningar. Med tiden tycks yttre påverkan få allt mindre betydelse och sjukdomsperioderna återkommer oftast spontant utan synbar orsak. Många andra omständigheter, som personlighet, långvarig stress, kroppsliga sjukdomar och omgivningens sätt att reagera kan påverka sjukdomen på lång sikt.

Lika vanligt bland män och kvinnor

Bipolär sjukdom är ungefär lika vanlig hos män som kvinnor. Män har oftare maniska perioder, medan kvinnor oftare lider av depression.

Drygt en av hundra får sjukdomen

Risken att någon gång i livet insjukna i bipolär sjukdom är en till två procent. Om man även räknar in lindrigare former av sjukdomen stiger siffran till fem procent eller mer. Sjukdomen är lika vanlig i hela världen och förekommer hos människor i alla socialgrupper. Man brukar insjukna första gången när man är mellan 15 och 30 år, ofta i tonåren. Det händer ibland att små barn insjuknar, men det är ovanligt.

Börjar ofta med depression

Det är vanligt att sjukdomen börjar med en eller flera depressioner. Det kan då vara svårt att veta om man har fått en vanlig depressionssjukdom, där man inte riskerar att bli manisk, eller om man har fått bipolär sjukdom. Att enbart ha återkommande depressioner är betydligt vanligare än bipolär sjukdom. Om man har börjat få depressioner i unga år är det däremot vanligast att depressionssjukdomen senare övergår i bipolär sjukdom.

Har man släktingar med bipolär sjukdom är det bra om man är uppmärksam på tecken som kan tyda på sjukdomen och söka psykiatrisk hjälp redan vid sitt första sjukdomstillfälle.

Vanligt med återfall

Det varierar hur allvarlig sjukdomen blir. Om man har insjuknat i en mani och inte får behandling är risken mycket stor att man får återfall.

Nästan alla med obehandlad bipolär sjukdom får fler än fyra sjukdomsperioder under sin livstid. Behandlingsmetoderna har utvecklats framgångsrikt och man kan oftast leva ett vanligt liv med arbete och familj. Man kan återinsjukna trots att man får behandling, men då blir symtomen oftast inte lika allvarliga och de kommer mer sällan.

 

Vanliga symtom i den maniska fasen är

·         förhöjd sinnesstämning

·         ökat självförtroende

·         överaktivitet

·         irritabilitet.

Ibland minskar också sömnbehovet. Andra symtom kan vara att man gör vidlyftiga ekonomiska och sexuella utsvävningar. Om man inte får behandling kan det leda till att man blir aggressiv, orolig och omdömeslös. Det kan ibland gå så långt att man måste gripas av polis och tvingas till psykiatrisk vård.

Depression

Vid depression brukar man ha de flesta av följande symtom:

·         nedstämdhet

·         håglöshet

·         glädjelöshet

·         koncentrationssvårigheter

·         dåligt självförtroende

·         sömnbesvär

·         ökad eller minskad matlust

·         känsla av hopplöshet

·         minskad sexuell lust.

Om depressionen djupnar kan man få självmordstankar. Det är viktigt att söka vård, eftersom symtomen kan förvärras om man inte får behandling.

Bipolär sjukdom typ 2

Många som får återkommande depressioner har också perioder med lindrigare maniska symtom, så kallade hypomanier. Symtomen kan då vara att man får ökad energi, större kreativitet, skämtsamhet och ett allmänt glatt humör som kan vara svårt att uppfatta som ett sjukdomstillstånd.

Depressionerna har inte alltid samma symtom som en vanlig depressionssjukdom. Man kan till exempel ha ett ökat sömnbehov och sug efter sötsaker. Ofta fungerar inte vanlig behandling mot depressioner. I stället måste man få medicin som stabiliserar stämningen.

Ungefär en av tio med denna form av bipolär sjukdom utvecklar senare riktigt maniska sjukdomsperioder.

Lindriga maniska symtom som inte är sjukdom

Alla människor svänger i någon utsträckning mellan att känna sig nöjda eller mindre nöjda med sig själva och sina liv. En del personer har dessutom återkommande perioder med så kallade hypomana symtom. Det är lindriga maniska symtom där man har en viss kontroll över sig själv. Perioderna av nedstämdhet där emellan är inte så pass allvarliga att de kan räknas som depressionssjukdom. Det kan vara ett förstadium till bipolär sjukdom, men det kan också vara att man har ett temperament där humöret lätt svänger, så kallat cyklotymt temperament. Det brukar inte leda till några allvarligare problem.

Snabb pendling mellan manisk fas och depression

Sjukdomen kan ibland förändras så att man snabbt pendlar mellan depression och mani. Om man har fyra eller fler episoder av mani eller depression under ett år kallas tillståndet rapid cycling.

Ibland är svängningarna ännu snabbare, och kallas då ultrarapid cycling. Det är vanligare hos kvinnor än hos män. Ofta måste en kombination av olika förebyggande mediciner användas för att man ska få kontroll över sjukdomen.

 

Det är så mycket som stämmer så bra att man blir konstigt nog glad av det. Men att veta varför jag är så uppvarvad ibland att jag bara skrattar, flamsar, hittar på tok och är allmänt drygt känns bra att få en förklaring på. Många blir så när dom är trötta men jag kan ju vara det dygnet runt. Men från det kan jag tvärvända, bli bitter och hata allt. MEN inget som jag visar på utsidan. Le, skratta, prata – annars får man frågan vad som är fel. Inget särskilt svarar jag, sen fortsätter jag att skratta för att dölja.

Efter mitt diagnos besked satte läkaren då in en stämningsstabiliserande medicin.  Med den kändes det riktigt bra när den började ta, den höjdes sedan igen och jag äter fortfarande den idag.  Antidepressiva medicinen jag ätit rätt länge nu, den som hjälpt bäst äter jag fortfarande. Pga av min enorma trötthet och stora sömnbehov sattes en medicin in som har samma verkan som amfetamin. Jag skulle bli piggare, gladare, nöjdare. Den var riktigt bra, men gjorde mig otroligt känslig. Tittade jag på min kära katt så fick jag tårar i ögonen *haha*.  Så för någon vecka sedan togs den ur då jag tyckte det var jobbigt med känsligheten, nu äter jag en medicin som innehåller alla bra ämnen som alla delar i hjärnan (som leder till depression) behöver. Så jag väntar nu på att få känna effekt av den.  På dagen har jag en lugnande medicin jag kan ta vid behov. 1 av 100ggr har jag tagit den på dagen. Pga att jag blev lugnare, så kan omgivningen omfatta mig som ledsen eller sur, och det går ju inte, jag kan ju bara skratta! Så den vågade jag inte ta mer, utom på natten. En annan medicin jag har är för sömnen. För att jag ska få en hel natts sömn tar jag den. Har varit rädd för den då den orsakat försovning och bakis känsla. Men läkarna har varit på mig att den är jätte bra, mild och ej beroendeframkallande. Dom ville jag skulle prova mig fram med att börja med några droppar. Nu tar jag den så ofta jag ”törs” och kan men det kan resultera i många extra timmars sömn om jag inte kliver upp när väckaren ringer.

Jag håller för tillfället på att ta prover på vårdcentralen för en koll av min hälsa inför en eventuell start av litium medicin. En medicin som har sedan urminnes tider varit den absolut bästa mot bipolär sjukdom världen över.  Litium är ett av alla grundämnen och finns på olika ställen i världen. Där litium utvinns ur saltgruvar har det genom forskning visat att det funnits mindre bipolär sjukdom. Förklaringen är att litiumet finns i dricksvattnet. Min inställning till litium är att det är en del biverkningar jag tvekar över, men som sköterskan sa. Man får välja på att må bra i hjärnan och ha biverkningar eller vara utan. Och väger man dom två emot varann så går ju litium medicinen faktiskt före. Biverkningar som kan uppstå är viktökning, ökad törst, darrningar i händerna, illamående och sköldkörten påverkas så att man kan behöva äta levaxin. Dom låter hemska men man får samtidigt tänka att man kan få väldigt lindriga biverkningar av detta eller inga eller bara en. Sen får man jämföra med hur hjärnan mår istället. Och den ska tydligen må super bra av det! Men man måste gå på täta kontroller för att ställa in rätt styrka på litiumet, för mycket av det kan förgifta en och mer biverkningar visar sig om man inte äter rätt mängd. Sedan blir kontrollerna inte lika täta utan kan bli 1gg i månaden, 1gg i halvåret osv.

 

Som bipolär är det viktigt med att vila hjärnan. Det är väldigt få bipolära som jobbar heltid, läkarna rekommenderar att man bara jobbar 50-75%, något som jag fått höra åtskilliga 100 gånger. Det är något som jag starkt säger nej till. Jobbet får mig att leva, jag har en rutin, arbetskollegor jag kan vara social med och jag sysselsätter mig istället för att sitta å tänka. Min läkare vill att jag ringer in och om jag känner mig trött så sjukskriver de mig så länge som jag tycker att jag behöver. Försäkringskassan har fått en väldigt bra insikt i sjukdomen nu förtiden och är väldigt bra på att hjälpa i dessa sjukskrivningsfall. Läkarna är inte så överförtjust i mina föreningsjobb, när jag jobbar 100% ska man inte göra annat på fritiden än att vila hjärnan och motionera. Men det funkar inte så i en liten by på landsbygden har jag förklarat om och om igen. Men visst känner jag mig hopplöst less ibland. Ett år var jag riktigt dålig och då sa jag ifrån mig min kassörsplats, jag ville bara sköta bokföringen. Det var behövligt, men man mådde dåligt för att man svek föreningen och ljög för sina styrelsemedlemmar varför man drog sig ur. Ibland har jag faktiskt känt att jag skulle behöva vara sjuk både både från förening och jobb. Men det där ”psykisk sjukdom är ingen sjukdom” sitter fast långt inne i mitt huvud.  Det som jag gruvat mig för länge, pga av jag blir sämre när jag har ledigveckor, är hur jag ska klara av flera månaders sjukskrivning vid karpaltunneloperationerna jag skulle göra. Jag förknippade det med en enda stor depression.  Men döm av min förvåning vad underbara månader detta varit. Och jag tror jag vet varför: sjukskrivningen var pga opererade handleder där jag verkligen inte kunde jobba, inte pga en psykisk sjukdom. Visst tänker man sjukt ändå? Våren blev verkligen en ”ladda upp mig vår”. Än fast man är sjukskriven ligger det konstant och gnager att ”du måste hinna göra det och det och det” att jag känner mig lat av att inte göra någonting. Och det är tankar som jag då tar hjälp av DBT:n att förhindra.  

Något som även varit en enorm lättnad är att jag nu fått veta vad mitt enorma sömnbehov beror på.

Jag kan sova hur länge som helst och är ändå trött. Har jag sovit länge, kan jag ändå somna på eftermiddagen efter mat. Ja jag skulle kunna säga att jag kan sova dygnet runt om jag vill. MEN att jag vaknar med jämna mellanrum, tittar på telefonen, vaknar om och om igen. Det blir inte sammanhängande sömn, där av mitt behov av sömnmedicinen. Är jag hemma och har möjlighet sover jag ofta, som inte gör mitt mående bättre då jag får ångest över att jag sovit bort dagen och kvällen. På jobbet kan jag bli enormt trött, speciellt mellan fika & rast vid förmiddagsskift, jag har en del knep för att hålla mig vaken, men det är inte lätt. Det som är bra då på jobbet är att man kan gå och göra något annat t.ex städa. Detta är inte något jag berättar för läkaren, för då riskerar jag tvångsinläggning antar jag *haha* Men iaf så beror denna trötthet på att min hjärna inte får tillräcklig vila, mid bipolär sjukdom behöver hjärnan mycke vila då det är mycke som snurrar på hög & lågvarv.

Jag tänker ofta att nu ska jag inte ta på mig någonting, också sitter man där med 36 saker man ska göra, men det är något jag får träna på att inte göra. Ibland tänker jag att om jag gör så mycke ideellt som helst nu så behöver jag inte göra någonting om några år *haha*.

Jag tycker det är jätte jobbigt med min trötthet, men det är bara jag som kan ändra den till att minska eftersom jag nu vet vad den beror på. Dåligt minne är något som kan påverka vid trött hjärna och även av mediciner, något som jag märker tydligt. Jag har fått väldigt dåligt minne, och tacka vet jag almanackor och mobilkalendrar (så länge jag ställer in rätt). Men iaf skärpning Ingela!

Mitt senaste förhållande med Peter varade i 4 år, en relation som innebar en hel del bråk men även stöttning i mitt mående. I stort sett ingen har vetat hur jag mått under alla år. Vissa har jag berättat mer för och vissa mindre för. Vi gjorde slut då vi bara var mer som vänner och förhållandet var allt annat än bra, och jag kände då en styrka som jag aldrig känt förut. Jag kände och känner fortfarande mig så otroligt stark, och trygg i mig själv. Den känslan har suttit i nu i 1,5 år och jag känner fortfarande likadant. Jag har inget behov eller intresse av en partner nu. Jag trivs så innibomben bra som det är nu, och när någon frågar om jag har någon karl på gång så svara jag: nä, och jag vill inte ha någon heller. De som ställer frågan tror nog att jag bara säger så, men så är det inte. Det är helt sanna ord från mig, och det gör mig lycklig. Att jag trivs med mig själv och klarar mig själv. Så något jag gruvat mig för i många år tog jag då tag i julen 2014 då jag berättade detta för min familj. Jag fick stor förståelse och stöttning och en otrolig lättnad att veta att dom nu vet, att man kan säga till att jag inte orkar, eller mår dåligt, eller inte är på humör. Väldigt skönt att det inte var så farligt att berätta det som jag förestället mig. Mycket hängde ändå på mormor, att jag var rädd att hon skulle bli som då, men sedan hennes stroke har hon blivit en helt annan person, som jag inte längre kände mig rädd för. Dvs rädd för att få höra igen det hon sa när jag var yngre.

Jag har nu gått på 4 informationsträffar under april, de har varit jätte givande. Mycke information runt sjukdomen. Det har varit läkare som berättat runt sjukdomen, arbetsterapeuter har varit och visat och informerat om hjälpmedel, en sjuksköterska som sköter provtagning berättade om det och boendestödjare har varit och pratat om hur det fungerar. Min samtals sköterska ska skicka en remiss så att jag ska få prova ett kedjetäcke. Kedje, boll eller fibertäcke är något som forskas bara mer och mer på och visar enormt positiva resultat. Det hjälper mer mot ångest och dålig sömn än mediciner gör.

Nu under maj ska dom ha en informationsträff för anhöriga om bipolär sjukdom. Något som min familj ska åka på, och det känns väldigt glädjande att dom är intresserade av att veta mer.

En fråga ni säkert undrar är varför jag dricker alkohol när jag äter mediciner –Alkohol är för det mesta dåligt för alla människor, ung som gammal. Och det vet alla, ändå så dricks det.  Alkohol med mediciner är aldrig att rekommendera, även om det bara gäller ipren eller alvedon. Men min läkare säger att om man dricker med måtta dvs. väldigt sällan, och inte i för stora mängder. Det sist nämnda kan jag erkänna att jag gjort allt för många gånger. Men då jag bara haft jätte roligt så ser jag det som enstaka engångstillfällen att ha kul på, fast det tär på kropp, knopp, medicin och effekten av den. Det händer inte ofta, och jag bör inte dricka alls men det är så mycket här i världen som skadar, och därför väljer jag att dricka alkohol ibland ändå. Något som du säkert tycker låter idiotiskt.

Något läkarna och sjuksköterskorna pratar om är att försök hålla sig till arbetslivet i lagom mängd, hålla rutiner och framförallt motionera och motionera. Och motion fungerar på hjärnan på samma sätt som antidepressiva mediciner hjälper. Dessa saker tror jag absolut på! Och jag försöker komma igång med träning, men ibland är det bara att man helt enkelt inte har tid, eller är lat *haha*

Jag kommer ev uppdatera med hur min behandling med litium går, men först av allt vill jag bara säga en sak, har du läst ända hit, då har du gjort det förbannat bra! Och ett stort tack till att du velat läsa min lilla historia, göra dig införstådd i varför jag är den där slamsiga, busiga, glada Ingela.

 

Puss å Kram /Ingela